Kära läsare,

Ingrid har gett mig äran att få skriva ett gästinlägg på hennes blogg. Hennes ord hon gav mig som inspiration var Kärlek. Det blir lite föräldrarvänligt eftersom också vuxna människor läser den storslagna blogg.
Så, kärlek,kärlek,kärlek. Vad ska man säga som inte redan blivit sagt/skrivet? Känns som om kärlek är det mest överanalyserade på denna jord. Hur det kan komma sig kan man ju fråga sig. Antagligen för att det är så intressant, så oförståeligt och så powerful. Människor gör allt för att uppnå det här med kärlek, man förändrar sig, vrider och vänder på sig och försöker fixa. Den kan ge enorm lycka, lugn och den där lilla extra kryddan i vardagen eller förstöra, beröva människor sin frihet och ge folk destruktiva beteenden. Mm, kärlek eller det som vi idag definierar som kärlek är hård men belöningen är stor enligt dem som har upplevt den.

Ojoj, känns som om jag talar i nattmössan vilket jag antagligen gör om jag nu hade en sådan. Men det finns ingenting att säga som inte redan sagts, för jag tror kärlek är en egen upplevelse. Ingen kan komma och säga ”kärlek är som det är på film”, kanske andra upplever den som något annat. Men det är den där röda, blödiga, underbara, skoningslösa kärleken vi ser på film och läser om i böcker alla människor säger är den riktiga kärleken som vi alla kan relatera till, för den bilden har vi gemensamt.

Så. Jag kan inte skriva mer om kärlek, jag har ingen lust att vräka ut alla mina små analyseringar och upplevelser för ibland är min bild av kärlek så cynisk att det inte är roligt längre. Kanske för att mina kära föräldrar skilde sig och det har väl satt sina spår. Vad kärlek är beror väl på dagsformen, ena dagen något underbart för man såg någon speciell le, ibland något som alla borde slippa på grund av att samma person tittade bort. Ibland är den bara en känsla som man har men som inte betyder så mycket. Jag tror att kärlek är bra tills den blir överanvänd och destruktiv.
Jag är ledsen att jag slänger mig med ord jag inte riktigt förstår så som destruktiv och annat fint men men.

Sådärja en liten text about love. Now over till the next word, självförtroende. Damn, va det ordet förvirrar mig. Hur fan ska man lyckas bygga upp ett självförtroende. Om man delar upp ordet blir det ju själv – förtroende, alltså tron på sig själv. Det är ju inte så jävla lätt att lyckas med. Man vet ju inte om man kan tro på sig själv. Eller okej, det är klart man ska det men hur kan man få sig själv att göra det. See my point? Maybe not, men om vi säger så här: hur kan man tro på att man ska lyckas om man är osäker på svaret? Det kanske är det som är självförtroende att våga ta risken. Risken att misslyckas men också chansen att lyckas. Risken med att leva sitt eget liv är att bli utstött men å andra sidan är det ju sitt eget liv man snackar om och ingen annans. Jag vill inte dö och tänka ”fan att jag inte gjorde det”. Då krävs det att man har ett självförtroende, att man tror på att man orkar ta sig upp igen om man råkar falla. Att man alltid klarar sig. Att man själv är sin egna trygghet. Att man har tron på sig själv och också är säker på sig själv.

För självsäker ska man ju också vara enligt ”förverkliga dig själv böckerna”. Man ska vara så säker i sig själv att man vågar vara sig själv. Det uppskattas och man mår också bättre av det, då kanske man kan stå över det där spelet. Spelet som vi alla spelar med sociala regler etc. Om man var så säker att man kunde vara sig själv även det betydde att man inte var en skådespelare skulle nog människor förstå det och kunna acceptera det. För fuck the game som jag brukar tänka ibland men det går inte att undvika. Men jag tror man kan bli säker i sig själv och tro på sig själv men hur. Jadu, ask someone who knows and if you get the answer, call me.

Hare fint, rock on!
Frida