Ett kort stycke ur en underbart fin liten bok som heter Alkemisten skriven av Paulo Coelho. Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser stycket, det enda som kommer upp i mitt huvud är DU och den mest underbara stunden i mitt liv. Jag älskar dig C.

"Så visade sig en flicka som inte var svartklädd. Hon bar en lerkruka på axeln. Hon hade en sjal över huvudet men hennes ansikte var blottat. Pojken närmade sig för att fråga om alkemisten. I det ögonblicket tyckte pojken att världen stannade upp och att världssjälen öppnade sig för honom helt och hållet. När hans ögon mötte flickans svarta ögon och när han såg hennes läppar som tvekade mellan att tiga och att le förstod han plötsligt det allra viktigaste delen av det universella språket, och som alla människor på jorden inne i sina hjärtan kunde förstå. Det var kärlek, någonting som var äldre än mänskligheten, äldre än själva öknen, men som ändå alltid återuppstod med samma styrka varje gång två par ögon möttes så som de här paren ögon nu möttes framför en brunn i en oas. Läpparna bestämde sig äntligen för ett leende, och det här var ett tecken, det tecken som han utan att veta om det hade väntat på i hela sitt liv. Det var det tecken som han hade letat efter hos fåren och i böckerna, i kristallglasen och i öknens tystnad. Här var det rena världsspråket. Det behövde inte förklaras, lika lite som universum behövde förklaras när det färdades genom den ändlösa tiden."

Måste skriva det en gång till, boken är så himla underbar! Precis som du C, ha det fantastiskt i New York. Je vais vous manquez. Au revoir!

// J